Lyckopiller
Jag är en sån där människa som blir deprimerad med jämna mellanrum. Detta är något jag är stolt över, och det är därför jag skriver det här på bloggen, så att det blir offentligt för alla och framtida arbetsgivare m.m kan läsa.
Fast egentligen ljög jag nyss. Jag är inte en sån som blir deprimerad, utan en sån som blev deprimerad. Varför undrar ni kanske nu.
Svaret är att jag äter lyckopiller! Jag smaskar Efexor och Remeron dagligen, och förutom att de är jättegoda så blir jag, som namnet antyder, oerhört lycklig av dem.
Så egentligen är jag inte alls deprimerad, utan bara jävligt lycklig! Jag vaknar skrattandes, med örngottet vått av tårar eftersom jag skrattat så mycket i sömnen. Sen fortsätter dagen i samma stil (de forskare som menar att skratt är en social företeelse som ingen gör när den är ensam vet inte hur fel de har!)
Jag har inte så många vänner kvar, eftersom de flesta inte står ut med min ohejdade positivism och lyckliga kluckanden hela tiden. Men det kan jag stå ut med – jag äter ju lyckopiller! Och jag står inte bara ut med det, jag gillar att de inte står ut med mig! Allt är pillrens förtjänst.
Jag har inte heller kvar mitt jobb som läkare på en onkologiavdelning eftersom anhöriga och kollegor tog anstöt av att jag brast ut i ett gapskratt när en patient just dött eller fått ett besked om att den fått en obotlig sjukdom. But so what?! Always look at the bright side of life!
*visslar hela vägen till banken där jag måste betala mina skulder trots att jag inte har några pengar.*
Tillägg: Om ni tycker att detta verkar vara en trovärdig beskrivning så ska ni fortsätta att kalla mediciner mot depression för lyckopiller.
