HÅLL KÄFTEN!



Jag satt i solen på altanen. Hade hällt upp en öl och valt att damma av mitt klargula gameboy color och beväpna det med pokémon blå.

Det slog mig dock efter ett tag att jag tydligen redan hade alla karatebra pokémon från tidigare lirande från när jag var mindre. Det blev liksom inte roligt. Mina fiender låg i små prydliga högar av aska. Jag hade heller inte hjärta att starta om spelet. Så jag fick lägga ifrån mig det.

Jag blev väldigt fort rastlös och övervägde att gå in igen. Då hörde jag det. En liten smäll utanför staketet. Vårt höga staket, som man inte ser ut över. Någonting som lät som en cykel verkade glida längs asfalten. Sen var det tyst i några sekunder. Jag satt spännt på andra sidan staketet och väntade.

Sen började en liten ljus stämma jämra sig. Det måste ha varit en gosse kring 10 bast. Han talade högjuddt om negrer och helvetets portar. Han drog långa ramsor av svordomar. Med den där ljusa stämman. Det lät jätteroligt. Jag började t.o.m. skratta för mig själv, där jag satt på andra sidan staketet.

"HÅLL KÄFTEN" skrek han plöstligt, på ett så ljust sätt att jag blev paff. Förbluffad. Sen hörde jag hur han, något vingligt, cyklade sin väg. Jag satt kvar en stund och höll käft. Sen gick jag in igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0