att hålla sig till sin natur.
Ungefär vid halv tre kommer jag tillbaka till verkligheten. Jag upptäcker att jag har sovit så hårt att jag har drägglat.
I källaren ligger min polare Axel, som har sovit över. Jag tar mig ner för trapporna och slår mig ner i soffan bredvid honom. Vi liksom nickar i en hälsning, hellre än att slösa energi genom att prata. Båda är rätt nollställda. Där sitter vi och såsar i några timmar. Sen äter vi frukost och därefter går vi ner och såsar igen. Vi sitter där som två gravida sjökor och bara finns.
Efter ett tag bestämmer vi oss för att inhandla onyttigheter inför kvällen, och framför allt inför nattens nhl-match. Efter att ha fått lite ångest över att vi är sånna jävla vidriga soffsittare, bestämmer vi oss för att promenera de knappa trettio minuterna till och från Hemköp. En promenad för att väga upp lite liksom. Komma ut lite.
Precis när vi gjort oss i ordning för att gå ringer Axels farsa. Han har tydligen vägarna förbi och skall själv ner och handla. Vi tittar på varandra, jag och Axel. Tänker en stund. Sen tackar vi ja till skjuts. Det känns lite smutsigt när jag sitter där bak i bilen, men jag tänker att vi åtminstone ska promenera hem. Och då är det dessutom uppför hela vägen.
Väl på hemköp velar vi runt bland hyllorna innan vi tillslut har våra påsar med hjärt- och kärlsjukdomar. På väg ut från Hemköp ser vi vår polare Marcus komma gående på parkeringen. Han kommer ifrån gymmet. "Just det. Gymmet", tänker jag och får ännu mer ångest.
Samma situation uppstår. Vi kollar på varandra, jag och Axel. Tänker en stund. Kisar med ögonen bort mot den långa uppförsbacken hemmåt. Sen hoppas vi in i Marcus bil och blir körda fram till dörren.
Nu sitter vi här och känner oss smutsiga på något sätt. Ivarjefall jag. Men det är som om att någon där uppe vill att vi skall förbli som vi är. När vi väl planerar att göra en ansträngning, ja då sträcks silverfaten fram, extra fint dekorerade. Och då är man ju inte den som är den. Aja, helvete.
I källaren ligger min polare Axel, som har sovit över. Jag tar mig ner för trapporna och slår mig ner i soffan bredvid honom. Vi liksom nickar i en hälsning, hellre än att slösa energi genom att prata. Båda är rätt nollställda. Där sitter vi och såsar i några timmar. Sen äter vi frukost och därefter går vi ner och såsar igen. Vi sitter där som två gravida sjökor och bara finns.
Efter ett tag bestämmer vi oss för att inhandla onyttigheter inför kvällen, och framför allt inför nattens nhl-match. Efter att ha fått lite ångest över att vi är sånna jävla vidriga soffsittare, bestämmer vi oss för att promenera de knappa trettio minuterna till och från Hemköp. En promenad för att väga upp lite liksom. Komma ut lite.
Precis när vi gjort oss i ordning för att gå ringer Axels farsa. Han har tydligen vägarna förbi och skall själv ner och handla. Vi tittar på varandra, jag och Axel. Tänker en stund. Sen tackar vi ja till skjuts. Det känns lite smutsigt när jag sitter där bak i bilen, men jag tänker att vi åtminstone ska promenera hem. Och då är det dessutom uppför hela vägen.
Väl på hemköp velar vi runt bland hyllorna innan vi tillslut har våra påsar med hjärt- och kärlsjukdomar. På väg ut från Hemköp ser vi vår polare Marcus komma gående på parkeringen. Han kommer ifrån gymmet. "Just det. Gymmet", tänker jag och får ännu mer ångest.
Samma situation uppstår. Vi kollar på varandra, jag och Axel. Tänker en stund. Kisar med ögonen bort mot den långa uppförsbacken hemmåt. Sen hoppas vi in i Marcus bil och blir körda fram till dörren.
Nu sitter vi här och känner oss smutsiga på något sätt. Ivarjefall jag. Men det är som om att någon där uppe vill att vi skall förbli som vi är. När vi väl planerar att göra en ansträngning, ja då sträcks silverfaten fram, extra fint dekorerade. Och då är man ju inte den som är den. Aja, helvete.
Kommentarer
Trackback
