Sockerpojken

Albin, lillbrorsan, fyller år idag. Vi skall dock inte fira honom förrän nästa vecka, så idag har vi bara en blygsam liten middag med moster.

Det är samma sak varje gång vi sitter vid matbordet med moster. Hon är oftast mycket pratglad och rabblar iväg om någon historia om sina dagisbarn eller om någon hund hon träffat i slottskogen. Jag och brorsan tappar ganska snabbt intresset. Då sätter vi igång.

Det är oftas Albin som börjar. Helt plötsligt lutar han sig lite över bordet och viskar, bara så att jag hör; "Victor, hon ljuger, fan va hon ljuger". Därefter uppstår en kort stund av förvirring, men sen förstår jag och hakar på. Moster är mitt i en historia och liksom målar med händerna och talar med en sån där röst som man har innan något spännande ska hända, och har inte märkt något.

Jag och brorsan föreställer oss att hon sitter där och blåljuger. Vi skakar på huvudet, himlar med ögonen och kommer med små kommentarer. Säger moster "röd och randig" så säger vi lågt; "seriöst, sånt ljug. blå och rutig var den", och den andra nickar instämmande. Talar moster om t.ex. ett parkeringshus så skakar vi på huvudet och viskar; "det finns inte ens ett parkeringshus där liksom..." och tittar menande på varandra. Det kanske låter konstigt, men vi har hysteriskt roligt. Så roligt att det ibland går överstyr. Talar moster om sin hund kan det hända att någon av oss vräker ur sig; "men fattar hon inte, den är död, hunden är död".

Efter ett tag brukar moster märka vad vi håller på med och då nyper hon till den som sitter närmast över låret. "Hästgrepp" tror jag att det kallas, jävligt obehagligt. Har det gått riktigt långt kan det hända att hon nästan blir lite ledsen. Då slutar vi genast. Jag ger henne en kram och sen sköter vi oss i minst tio minuter. Sen är vi igång igen.