Sockerpojken

Jag, rebecca och brorsan sitter i källarn. Allt var frid och fröjd. Tills nu. Den obehagliga lukten utav fis letar sig fram. Det liksom sticker i ögonen. Alla känner den, ingen nämner något, men alla känner den. Vi tittar liksom ner i golvet. Trummar lite med handen. Jag kan tycka att det är ganska moget av oss.

I samband med det börjar jag tänka på gamla minnen från dagis. Ifall någon släppte sig på den tiden sattes något som kan liknas vid häxjakt igång. Man liksom rusade runt bland alla i närheten och, likt en struts, slängde man ner skallen vid någon annan unges stjärthål och sniffade. Det gällde att vara den som luktade och inte den som blev luktad på. Var man inte på sin vakt så vipps var en annan snorunge där och luktade dig i stjärten. Och då kunde det vara för sent.

Hade du otur flög sniffaren upp och ropade så gällt han bara kunde "JAA, DET ÄR HÄR DET KOMMER IFRÅN! HÄR STÅR HAN; KLADD-STJÄRTEN". Ofta pekade man också på personen. Var man riktigt på humör kunde man t.o.m. improvisera fram en ramsa. Det var alltså raka vägen till häxbålet för dig.

Men den tiden är förbi nu. Vi har blivit äldre. Mognat. Man bränner inte häxor på bål längre. Samtidigt kan jag inte hjälpa att snegla misstänksamt på både Rebecca och brorsan. Vem svettas mest? Skruvar någon på sig lite besvärat? Jag tänker ivarjefall inte lukta någon i häcken idag. Nu, när gossarna vuxit upp till pubertala hiroshimabomber finns det bra mycket värre saker än fislukt att finna.