Sockerpojken

Jag fick tillbaka min laptop förra veckan. Hon hade varit borta i månader. På reparation.

Hon hade under en lång tid blivit misshandlad. Blivit omkringburen på egendomliga sätt. Fått öl och utländska energidrycker utspillda över sig. Stått framme på krök och troligtvis tvingats gå in på vuxensidor.

Som pricken över "i" snubblade jag in i ett bord med 4 liter cola och laptopen i famnen. Jag räddade av någon anledning colan. Laptopen tog smällen. Hela skärmen höll på att lossna.

Jag var överlycklig när hon kom tillbaka. Tog med henne överallt. Hade henne i sängen. Vid matbordet. På toan. Var också sådär extra försiktig med henne. Men så idag, i morse, när jag försökte starta upp henne hände inget. Hon bara stod där stum och tyst. Becksvart. Död.

Jag försökte starta henne. Massvis med gånger. Men förgäves. Darr på underläppen och fuktade ögon letade sig fram. Jag slängde på Mando diao - You can't stel my love..

Gick in på letssingit.com, smackade fram texten, och sjöng med. Så gott jag kunde. Sneglade på henne lite då och då. Tänkte på gamla minnen.

Sen skrev jag det här inlägget. Kollade igenom det. Tänkte precis publicera när jag bestämde mig för att kolla en sista gång. Kolla ifall hon funkade, den lilla laptopen. Visst fan funkade hon då. Bara så.

Och ändå publicerar jag inlägget.


Ungefär så här ledsen var jag. Håret i en enda stor oreda. Underläppen i darr. Ögonbrynen vinklade som en bro som håller på att öppna sig.

Det tragiska försöket till slutspelsskägg är också med.