Gick jag för långt ?
Något mycket stort och fint har precis hänt. En kandidat till tidernas facerape har genomförts. Det är vår kära Robin som glömt facebookprofilen uppe. Mycket dumt i dessa kretsar, mycket dumt. Vi satt liksom i omgångar och rapeade. Man satt där tills fantasin tog slut, och då bytte vi in någon annan.
Tänkte sammanfatta det hela för er:
Ny profilbild.
Senaste statusar:
Min bäste vän och halvbror Crazy Frog slog för något år sedan igenom med en låt som JAG hade skrivit. Fattar ni? JAG HADE SKRIVIT DEN DÄR LÅTEN! Han stal den, det jävla svinet. Nu har han slutat höra av sig och svarar inte när jag ringer OCH JAG HAR INTE FÅTT ETT JÄVLA SKIT FÖR DEN DÄR LÅTEN! MIN LÅT!
for jag ikke ligge ikvell so flytter jag hjem igen! För senast jag fick ligga var det snö på marken och raketer i luften.
Fitta hora jag hatar mitt liv. Varför är jag kort?!?!?! Både längdmässigt, intelligentmässigt och penismässigt. Helt sjukt, jävla osis att allt ska vara litet och underutvecklat. helt sjukt, jag hatar mitt liv.
Joined group:
Vi som har liten snopp!
Jag hatar när negrer tar för mycket ketchup!
I bet I can find 1,000,000 people who belive in gay rights
Vänsterparitet
World of Warcraft
Oskuld 09
ful, tjock & äcklig
brat
stek
Nykterist javisst!
Hytte nr. 1 -Impotens Hemsedal 09
Became a fan of:
MIDGET
Tibia
Gay Marriage
CRAZY FROG =)
Gudrun Schyman
Nya vänner:
10 st från en Crazy Frog-grupp.
Tags:
Taggat sig själv på ett tiotal bilder från snubbes album på en utlandsresa.
Robin kom hem, satt tyst och avslutade sedan hela sitt facebook-konto. Kanske gick vi för långt.
Jag var på en offentlig toalett idag.
Eftersom det är bråttom sladdar jag in och trycker på lysknappen. Fast vänta, inget händer. Fortfarande mörker. Jag trycker igen. Det förblir... mörkt.
Det är liksom inte lite dunkelt eller så utan helt jävla bäcksvart. Jag tar några famlande steg med händerna framför mig innan jag inser hur förbannat svårt, och blött, det hela kommer bli och är beredd att ge upp. Men nu är det fan jävlarimej brådis. Jag står där i mörkret ett tag och väser "fan" och "satan" och står med benen i kors som en liten flicka.
Men så får jag en idé. Jag låter dörren stå lite på glänt och går därefter fram till toaletten och sätter mig på locket. Sen reser jag mig försiktigt och stegar mot dörren. Väl där låser jag och välkomnar mörkret. Därefter backar jag exakt baklänges och för samtidigt ner baken i nästan lite jägarställning, ni vet 90 grader, tills jag når toaletten igen.
Jag inser inte förrän jag nästan är klar att jag faktiskt sitter ner och kissar. Men det gör inget. Det är ju ingen som ser. Det finns förresten något fint och fridfullt med att kissa i bäckmörker. Sen famlar jag till handfatet och därefter till dörren igen. Jag fylls av stolthet på något sätt medan jag låser upp för att gå ut.
MEN, så står där en liten dam när jag skall gå ut. På en millisekund överväger jag om jag skall förklara att lyset är sönder. Fast hon hörde mig spola. Jag förklarar alltså att jag gjort mina behov i totalt mörker. Jag får lite lätt panik och bestämmer mig för att skita i det.
Och så gör jag som en liten kroppsfint förbi henne och går från platsen på samma sätt som en powerwalkare med stavar.
xbox.
Jag måste bekänna att jag letade efter ett xbox-spel i en och en halv timme, nu under helgen. Konstant letning under 90 minuter. Det är tid jag aldrig kommer få tillbaka, och jag skäms lite över det där.
Men visst är det nästan fascinerande med saker som bara försvinner? Saker som fysiskt omöjligt upphör att existera. Onda små varelser i kåpor som bor under soffor och bakom hyllor som lägger vantarna på de där sakerna och för ner dem i underjorden.
Till en början letar jag som en normal människa. Jag tänker logiskt. Fast utan resultat. Sen stannar jag upp. Här hade en vanliga människa slutat leta. Det är ju inte hela världen. Men det är här jag blir som besatt. Jag kan inte greppa att jag inte hittar något jag VET skall ligga inom två meters radie. Jag känner att jag inte KAN sluta leta nu. Det hela är för sjukt.
Nu börjar jag spåra ur. Jag börjar agera ologiskt. Jag tänker att om jag kammar cm för cm kan jag inte inte hitta det. Det känns som att jag går en match mot en högre makt - och jag tänker vinna. Så jag lyfter på mattor. Jag kollar bakom tavlor. Jag går runt och knackar och söker efter håligheter i väggar.
Jag börjar söka på olika våningsplan. Jag kollar i trädgården. Jag går upp på mitt rum, öppnar ett skåp, tar fram en pärm och kollar mellan gamla sparade prov från mellanstadiet där jag fått guldstjärna. Fullständigt sinnessjuka ställen. Men jag tänker inte så. Jag LETAR.
Efter ett tag frågar farsan om jag letar efter något och jag förklarar läget, nästan med gråt i rösten. Plötsligt är vi två som letar. Farsan går in i rollen direkt. Det är lustigt att se samma utveckling på honom. Tillslut försvinner logiken och farsan börjar kolla ner i pennskrin och rycka undan gardiner. Vi turas om att utbrisa "EN. SAK. KAN. INTE. BARA. FÖRSVINNA. Den kan inte det. Går inte. För den klarar inte av det".
Efter 90 minuter ger jag upp. Jag är så mentalt slut att jag måste sätta mig ner. Jag har aldrig känt mig så tom. Men så plötsligt hör jag en tjut. Det är farsan som skriker att han hittat spelet - i hallen, längst ner i en korg med mössor i.
Jag tänker att det faktum att farsan ens letat där är hysteriskt roligt. Sen slår jag fast vid att jag kommer behöva döda Albin när han kommer hem. I sömnen, eftersom han är stark. Därefter känner jag att jag inte ens orkar spela det där spelet längre. Istället sitter jag i fullständig förvirring och reflekterar över vad jag precis varit med om.
