Sockerpojken

Till en början letar jag som en normal människa. Jag tänker logiskt. Fast utan resultat. Sen stannar jag upp. Här hade en vanliga människa slutat leta. Det är ju inte hela världen. Men det är här jag blir som besatt. Jag kan inte greppa att jag inte hittar något jag VET skall ligga inom två meters radie. Jag känner att jag inte KAN sluta leta nu. Det hela är för sjukt.

Nu börjar jag spåra ur. Jag börjar agera ologiskt. Jag tänker att om jag kammar cm för cm kan jag inte inte hitta det. Det känns som att jag går en match mot en högre makt - och jag tänker vinna. Så jag lyfter på mattor. Jag kollar bakom tavlor. Jag går runt och knackar och söker efter håligheter i väggar.

Jag börjar söka på olika våningsplan. Jag kollar i trädgården. Jag går upp på mitt rum, öppnar ett skåp, tar fram en pärm och kollar mellan gamla sparade prov från mellanstadiet där jag fått guldstjärna. Fullständigt sinnessjuka ställen. Men jag tänker inte så. Jag LETAR.

Efter ett tag frågar farsan om jag letar efter något och jag förklarar läget, nästan med gråt i rösten. Plötsligt är vi två som letar. Farsan går in i rollen direkt. Det är lustigt att se samma utveckling på honom. Tillslut försvinner logiken och farsan börjar kolla ner i pennskrin och rycka undan gardiner. Vi turas om att utbrisa "EN. SAK. KAN. INTE. BARA. FÖRSVINNA. Den kan inte det. Går inte. För den klarar inte av det".

Efter 90 minuter ger jag upp. Jag är så mentalt slut att jag måste sätta mig ner. Jag har aldrig känt mig så tom. Men så plötsligt hör jag en tjut. Det är farsan som skriker att han hittat spelet - i hallen, längst ner i en korg med mössor i.

Jag tänker att det faktum att farsan ens letat där är hysteriskt roligt. Sen slår jag fast vid att jag kommer behöva döda Albin när han kommer hem. I sömnen, eftersom han är stark. Därefter känner jag att jag inte ens orkar spela det där spelet längre. Istället sitter jag i fullständig förvirring och reflekterar över vad jag precis varit med om.