Sockerpojken

Jag har en flickvän, hon har ett hjärta av guld. VI var i grekland i somras och det var så otroligt skönt, vi hade det så himla romantiskt. Det är så himla gulligt vårat förhållande, vi vet precis vart vi har varandra, ibland händer det ju att vi inte kommer överens men det är inte så ofta. Vi tog en promenad i månskenet som var så vackert i grekland, det speglades i havet och hennes ögon tindrade lite lätt. Hon tog tag i min hand, berättade hur mycket hon älskar mig, vi satte oss i sanden och hon läste en dikt för mig. Jag blev tårögd, det var det vackraste jag hört komma ur hennes horiga läppar.

Allt var perfekt, det fanns stunder då jag kände “gud vad jag vill gifta mig med henne”. Jag hoppar in i duschen och ber henne att laga mat till mig, kommer ut ur duschen och så ligger hon som en liten bebis i sängen och har somnat efter en lång dag på stranden. Jag håller i schampoflaskan tänder till och slänger den allt jag kan rakt i ansiktet på det lata ludret, hon hoppar till av rädsla blandad av smärta, “Din jävla hora, vart är girosen!”

Nu är hon i panik, äckliga ludret klarade sig i fyra dagar sen var hon tvungen att förstöra allt igen, jag sparkar henne i ansiktet för att markera att hennes lathet är vad som fördärvar vårat förhållande, ena tanden går av och hon börjar skrika, då tar jag tag i halsen på ludret och stryper henne för att jag är så trött på hennes äckliga röst, hon kippar efter andan och jag skallar henne precis över näsbenet. Hon ligger på golvet och snyftar som den hund hon är, jag skrattar och spottar på ludret. Det är någon som knackar på och frågar vad det är som har hänt, jag säger att bruden halkade till i duschen och spräckte läppen, dumma araben går på det.

Efter en långdragen middag med ett par bekanta som jag egentligen hatar så tog jag en taxi hem. Packad och helt sinnesjukt hög så förde jag en diskussion med mr taxi driver om hur ironiskt Sverige är. Här i Sverige så kan du våldta en barnfamilj, slå dom medvetslösa och sedan smörja in dom i ketchup. Påföljder? Efter en våldsam biljakt där minst 4 civila strök med så konstaterar staten att personen i fråga är psykiskt sjuk och får chilla ett par år med sluten vård. Ännu ett exempel är 55 årige Runk-Bosse som låser in sig på ett dagis och tar alla barnen som gisslan och förgriper sig på samtliga och avslutligen knäpper hälften. Runk-Bosse är bara lite sjuk, det var därför han gjorde så, kunde ju varit värre?

Slutsatsen, ju sjukare och mer ohumana brott du begår ju lindrigare straff. Runkgubbar(pedofiler) och perversa massmördare har det ju soft nu för tiden.

Jag och Taximan var helt överens på den delen och vi skilldes åt efter ca 20 minuters körande. Väl i hemmet så insåg jag faktiskt hur äckligt full och laddad jag egentligen var och hur en otäck kåthet långsamt började krypa fram. För att inte få psykos eller svimma så ringde jag upp en ganska nyfixad brud. Hon låg och sov men kunde inte motstå mina sjuka sexfantasier som jag lät henne drunkna i. Femton minuter senare hade jag sprutat mig själv över hela magen och avtrubbad skyllde jag på trötthet och la på. I självla verket kände jag mitt riktigt jävla äcklad. Den här bruden är riktigt nice men hennes ena tumme är kortare än hennes andra och det ser bara vidrigt ut.

Efter detta tog jag ett par bloss och däckade med det samma.

En fråga som många människor ofta ställer sig själva i tystnad är: “Hur känns det att döda en annan människa?”. Det kan jag svara på. Man kan jämföra det med att knulla. Både mord och knull innefattar en aning förarbete för att sedan mynna ut till en gnutta koncentration för att avslutas med efterkänslan. Ibland är den bra och ibland är den mindre bra.

Jag minns en gång då jag tog en hem en tillsynes skön syriantjej (efter ganska mycket jobb med henne, bla var jag tvungen att sitta i samtal öga mot öga med hennes brorsa). Hon ville spela fin och trodde hon kunde ligga naken på mig och glida fram och tillbaka över kuken som en gröna lund-attraktion men utan att få komma in i henne. Stora köttiga tuttar dippades i ansiktet på mig medans hennes saft-blöta djur lämnade hala snigelspår över hela mig.

“Nu får det vara nog!!!!!!” skrek jag och attackerade in i henne som en riddare med lans.

2 minuter senare var det dags för att släppa den motherload som gud velat glömma. Hon tittar på mig leendes och säger:

“Jag ska vara busig”.

Så hon går ner för att svälja min livs-sås. Jag ler av bara tanken på att få se henne chockas av det tjocka, aggressiva tvåhandssvärdet som kommer penetrera hennes svalg vilken sekund som helst. Allt pirrar till och jag ligger i pulserande spasmer med hela kroppen och tömmer rytmiskt kanonen i hennes pratglada mun (som nu höll käften för omväxlingens skull).

Nanosekunder efter börjar hon hulka och hosta ut stora vita och rykande klumpar ur munnen, hennes ögon tåras. Allt som händer nu i efterhand önskar jag inte ens min värsta fiende. Hennes söta ansikte börjar morphas om till en knäckehäxa. Hennes lena haka förvandlas till en svart grovskäggig häx-haka, hennes köttiga tuttar förvandlas till två hängiga testiklar med alldeles för stora vårtgårdar och hennes sköna fitta förvandlas till en scout-tillverkad råbandsknut av den grövre repmodellen. Här sitter jag med slaknad hängballe och tittar på en kvinnlig dvärg med skägg, hängtuttar och världens största bullfitta med donut-glasyr över hela kroppen…som stinker!

Hon fick åka hem snabbare än kvickt och jag hade enorma svårigheter att komma över denna incident. Tog mig veckor att bli normal igen.

Samma sak gäller att lägga den iskalla pip-mynningen mot någons panna och trycka av. I många fall tar motivet över och du kan med sinnesro lämna den döda kroppen liggandes utan en sekund av ånger. Men i fall där man måste ta livet av en nära och kär kan det bli svårare.

Och så till min slutsats; Känslor och ånger är bara en försvarsmekanism i våra primitiva hjärnor. Ungefär som det påstådda kräkmedlet i i-lands-sprit. I själva verket finns det inte där men den skapar en placebo-effekt. Likadant med våra hjärnor.

Fredag imorgon, så det är bara att köra på!!! Mörda, knulla och lev livet!

 

Jag är en sån där människa som blir deprimerad med jämna mellanrum. Detta är något jag är stolt över, och det är därför jag skriver det här på bloggen, så att det blir offentligt för alla och framtida arbetsgivare m.m kan läsa.

Fast egentligen ljög jag nyss. Jag är inte en sån som blir deprimerad, utan en sån som blev deprimerad.  Varför undrar ni kanske nu.

Svaret är att jag äter lyckopiller! Jag smaskar Efexor och Remeron dagligen, och förutom att de är jättegoda så blir jag, som namnet antyder, oerhört lycklig av dem.

Så egentligen är jag inte alls deprimerad, utan bara jävligt lycklig! Jag vaknar skrattandes, med örngottet vått av tårar eftersom jag skrattat så mycket i sömnen. Sen fortsätter dagen i samma stil (de forskare som menar att skratt är en social företeelse som ingen gör när den är ensam vet inte hur fel de har!)

Jag har inte så många vänner kvar, eftersom de flesta inte står ut med min ohejdade positivism och lyckliga kluckanden hela tiden. Men det kan jag stå ut med – jag äter ju lyckopiller! Och jag står inte bara ut med det, jag gillar att de inte står ut med mig! Allt är pillrens förtjänst.

Jag har inte heller kvar mitt jobb som läkare på en onkologiavdelning eftersom anhöriga och kollegor tog anstöt av att jag brast ut i ett gapskratt när en patient just dött eller fått ett besked om att den fått en obotlig sjukdom.  But so what?! Always look at the bright side of life!

 *visslar hela vägen till banken där jag måste betala mina skulder trots att jag inte har några pengar.*

Tillägg: Om ni tycker att detta verkar vara en trovärdig beskrivning så ska ni fortsätta att kalla mediciner mot depression för lyckopiller.