Sockerpojken

Nästan alla som jag känner flyr ensamheten. Varje dag måste dom ha någon att vara med, sitta och jobba med, gå armkrok med. You name it.
Är det bara jag som tycker om att vara ensam? Bara vara med mig själv och tänka eller ta några studs på studsmattan. Det är inte så att jag är en osocial prick som bara sitter hemma och stirrar in i en vägg, tvärtom. Jag kan tycka att det är roligt att vara med andra, men jag trivs bra med att vara ensam.
Häromdagen åkte jag själv in till stan och mötte några av "de fina pojkarna" i min klass. "Herregud, är du ensam?" sa dom till mig och blinkade energiskt med mascaratyngda fransar. " Ja, jag är ensam och jag gillar att vara ensam".
Någon som känner likadant? 


puss till dig johannes fa**i, kan inte sluta tänka på dig <3

Länge kämpade jag mot isolering, visserligen en själv vald sådan men den var fortfarande svår att bryta sig ur. Jag fet som ett hus, bög och ansågs väl lite väl annorlunda av min omgivning! Detta resulterade i att jag stängde dörrar omkring mig och människor utanför dem.

Efter nästan 17 år så tröttnade jag på detta och försökte göra något åt det. Det första, som jag redan pratat om i tidigare inlägg, var att jag bytte kosthållning. Efter ett år hade jag gått ner 20 kilo och det var ju förstås skönt men jag var fortfarande för blyg för att jag skulle ta kontakt med min omgivning. Några kollegor drog då med mig på ett pass BodyPump. Första gången fick jag så ont att jag inte kunde röra mig på golvet alls, men jag var fast. I nästan två år tränade jag regelbundet och kommer nog att fortsätta göra så.

I juli 2007 gick jag på min första dejt med en kille. Jag var jätte nervös och gav bilder, namn och telefonnummer till en anhörig som säkerhet i fall något skulle ske. Vi tog en långpromenad på långholmen. Det vi gjorde där har jag lärt mig att man inte gör på en första dejt men tack och lov gick det inte för långt iaf. I tre veckor träffades vi och efter det rann det ut i sanden.

Mot slutet av september träffade jag den ende kille jag har haft ett förhållande med. Jag var oerfaren och det var han med. Men den 20 Oktober beslöt vi oss föra att försöka oss på ett förhållande. Många meningsskillnader och olikheter senare tog förhållandet slut den 12 mars 2008. Vi beslöt oss för att vara vänner och det är vi än idag.

Efter det så har jag dejtat en del. Försökt att hitta mannen i mitt liv, killen som kan och vill stå vid min sida. Men oftast med samma resultat, jag blir kär och han drar sig undan. Jag har dejtat killar i allt från Umeå till Idre till Stockholm men det känns alltid fel från han sida.

Senaste dejten jag hade var i en 18 årig kille (johannes) från Sandskogen i lödde .Jag föll pladask som vanligt men denna gång var första gången jag var riktigt kär. Sorgen och längtan efter honom är stor.

Jag får höra hela tiden att det kommer nya killar och det gör det ju men det känns ju inte bättre för det.

Var finner man en seriös bög i denna djungel av ytliga, sexgalna killar?