Sockerpojken

Jag gillar oftast gatumusikanter. Inte alltid det de spelar. Men själva grejen. Ursprungligheten. Det enkla i det de gör. Vad många däremot inte verkar fatta är att det kostar pengar att lyssna på dem. Om man väljer att stanna till lite är man skyldig att ge dem en slant också. Det är dealen. Och jag blir alltid generad när jag ser turister som ställer sig och lyssnar, ler och går. Pinsamma människor. Tror de att kommunen bjuckar, eller vad? Men skit samma!

Det finns nämligen en typ av gatumusikanter som enbart kan dra åt helvete. Det är dragspels-asen. För de ger oss ingen njutning. Det enda de ger oss är ren och skär ångest. För dragspel är ångest. Och det skulle dragspelarna fatta om de kände till den svenska kulturen lite bättre. Det skulle de inse om de visste att "Språka på serbokratiska" och alla andra UR-program som gick dagtid på 90-talet inleddes med just en dragspelsvinjett. Och de programmen såg vi bara när vi var sjuka. När alla andra barn var i skolan. Eller på friluftsdag. Och vi andra satt fast hemma med rester av Nivea i stjärten efter termometern och febertoppar från helvetet.

Så skola om er, dragspelare! Jag lovar att ni skulle dubbla upp om ni bytte till gitarr. Eller flöjt. Kanske inte munspel. Men flöjt. Testa i alla fall. Och sluta ge oss ångest.