Sockerpojken

Blir alltid så full i skratt när jag ser militärer på stan. Där går de omkring i sina gröna overaller och tar sig själva på allvar. De ser bistra ut. Och mycket macho. Jag tänker mig att de försöker se ut som Steven Seagal när de står och övar framför spegeln hemma. Samma nonchalanta och dödsföraktande uppsyn. Att de - när ingen ser - också målar svarta krigarstreck i sina ansikten.

Jag fantiserar. Det där krigslarmet börjar plötsligt eka. Och de två männen rusar till någon hemlig depå där en menig soldat mycket snabbt ger dem varsitt gevär. Att de här två killarna sen springer lite på huk en stund ner för gator och torg. Till slut fattar de posto bakom en buske. Och där sitter de tålmodigt. Och snajpar av Ryssen som ljudlöst försöker paddla sig hela vägen in i stadskärnan för att spränga oss i luften, skjuta kungen och alla vidriga planer de nu har.

Schwip! det är det enda ljud som hörs när de metodiskt avlossar sina vapen. Som ett ärtrör. Och Ryssarna vet så klart inte var skotten kommer ifrån - killarna har ju komouflagekläder! Javisst! Ryssarna fattar ingenting! I vild panik skriker de till varandra på ryska och vänder sina kanoter och börjar paddla tillbaka mot tryggheten Östersjön.

Sen vaknar jag ur min dagdröm och tänker att de där två killarna borde ta av sig sina larviga jävla overaller och göra rätt för sig på riktigt istället för att kosta oss en massa pengar.

Det var någon som nämnde begreppet "Allmän vårdplikt" för mig. Och varför inte?