Sockerpojken

Jag sitter och tänker på min storhetstid. Ja, jag har haft en sådan. Jag var en gång en mycket eftertraktad flickidol. Det var nästan hysteriskt. Nej, jag sitter inte här och skryter. Det var verkligen så. I högstadiet... Jag tänker på rasterna. Rasterna med pussjage. Egentligen förstår jag inte varför jag va med. Jag ville varken bli pussad på eller pussa. Känns som att det är ganska meningslöst att leka pussjage då. Jag var ganska snabb när jag var mindre. Kvick. Man kan alltså tycka att jag borde ha klarat mig rätt bra på pussjagen. Det gjorde jag också. Tills en tjej tillslut fick tag på mig. Då var det kört. Eftersom det inte fanns en tjej i klassen som var svagare än mig, så hade ingen utav dem något problem med att hålla fast mig. Då startade det. Köbildningen. Tjejerna ställde sig på led. Pussade, neg och steg åt sidan. De små, knubbiga tjejerna med dålig kordination var speciellt tacksamma. De liksom misshandlade kinderna på mig. Ifall någon, som inte närvarat, frågade va fan de va för fel på mina kinder sa jag alltid att äldre killar slagit mig. Med pinnar. Nuförtiden kan jag känna att jag saknar den här tiden. Storhetstiden. Det kan bli svårt att nå dit igen med tanke på att de flesta som var kära i mig under den tiden var det p.g.a. att jag målade bäst i klassen. Tjejer verkar konstigt nog ställa lite fler krav när man blir lite äldre. Igen: Det var bättre förr.